Hon stack mig med sitt hårspänne...

jag hatar mitt liv.
Jag behöver kärlek, jag har börjat känna hur jag börjar gå tillbaka till den jag var för länga sen (en bitter cynisk och väldigt jobbig människa). Jag har länge viljat kunna gå tillbaka dit för allt är så mycket enklare då.. men... Varför leva om det inte finns nån magi kvar?

"It's all too beautiful"

Jag vaknade vid 12 tiden och fick besök av patrik som gav mig ett påskägg och pengar (försenade födelsedagspengar), sen drog jag till mormor och blev bjuden på påsklunch tillsammans med mina kusiner och moster och efter det blev det ut på stan.

Jag spenderade 4 timmar på ett café med en total främling vi diskuterade allt från Voltaire till Magic the Gathering, ibland kan livet vara väldigt najs. Mitt i en uttråkad helg ensam i Sveriges 5:te största stad hamnade en extremt bra dag! Ny vänskap is teh shit, hon skulle ringa senare så skulle vi lira nått brädspel med hennes kompisar. Livet leker helt enkelt, jag borde ha fler sånna här dagar i mitt liv. Nu efter 6 månader börjar äntligen mitt liv! Som Bob säger:

"Theres no tellin who
That its namin.
For the loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin."

Vänner och Förhållanden

Jag märkte idag att en kompis till mig (som för 6 månader sen var min flickvän) hade blivit ihop med en ny kille. Jag fick en märklig rysning i kroppen och jag blev nästan ledsen, direkt blev jag livrädd och tänkte "va fan har jag fortfarande känslor för henne jag som relativt nyligen kommit över henne".

Men sen insåg jag, jag blev inte ledsen för hon skaffat en ny. Jag blev ledsen för hon inte sagt nått! Att jag som alla andra, folk hon inte änns känner, var tvungen att läsa det på facebook. Jag blev ledsen för jag insåg då att vi inte är kompisar längre, att vi är ingenting för varann.
Igentligen var vi aldrig kompisar, vi blev ihop och sen när det tog slut hade vi ingen vänskap att falla tillbaka på, vi hade bara kärleken och när den försvann fanns inget kvar. Men vi låtsades vidare som om vi var kompisar när vi båda igentligen visste att vi inte var det! Bara för man känner en person mer än alla andra betyder det inte att man är vänner, bara att man har en historia. Sånna här uppvaknander är tillräckligt för att få en att bli lite ledsen, men nu vet jag ialla fall det.

Jag har aldrig riktigt förlorat nån vän igentligen dom flesta finns kvar och vår vänskap är i dvala, även fast vi inte pratat eller umgåtts på år och dar så kan jag ringa dom och fråga om vi ska kolla på film eller nått sånt och allt faller tillbaka som det var sist vi träffades.
Det känns tryggt att ha sånna vänner, sånna som räcker livet ut och alltid finns där.


Nu när en dörr har stängts måste jag bara hitta en ny att öppna och jag vet en som jag vill öppna, måste bara få in en fot först.