Söndagsserien

Så då ska ja införa nått jag gjorde på min BDB "a while back", jag ska visa upp bra Webcomics som jag hittar under min resor över internet. Dagens serie är:

"Garfield Minus Garfield"
(http://garfieldminusgarfield.net/)

Who would have guessed that when you remove Garfield from the Garfield comic strips, the result is an even better comic about schizophrenia, bipolar disorder, and the empty desperation of modern life? Friends, meet Jon Arbuckle. Let's laugh and learn with him on a journey deep into the tortured mind of an isolated young everyman as he fights a losing battle against loneliness in a quiet American suburb.

Klicka på bilden om ni tycker det är svårt att läsa vad det står.

Tjejer.

Jag antar att ni läser min blogg för ni vill veta vad jag tycker om saker och ting, min subjektiva syn på livet. Så idag ska vi prata om det kvinnliga könet och vad jag tycker om dom. Jag vill bara först peka ut att jag inte försöker generalisera (eller ja lite då) utan det är mest mina åsikter angående dom jag träffat under mitt korta liv och att detta inte gäller alla, det är bara min personliga uppfattning enligt mina erfarenheter.

Tjejer! Jag gillar tjejer, och då menar jag inte bara på det köttsliga sättet (jag gillar killar lika mycket på det sättet). Jag har alltid haft lätt att prata med tjejer bara, mycket lättare än med killar. Då menar jag inte prata som i "tjena snygging vill du hänga med hem till mig" det har jag extremt svårt med. Men att sitta ner och prata om saker och (for a lack of a better word) öppna mig. Jag vet inte varför riktigt varför jag tror det är nått undermedvetet, ni som känner mig vet att jag inte direkt är nån "manly-man" men jag tror att nånstans undermedvetet så finns nått som säger att jag inte ska öppna mig för killar. Visst jag kan prata med killar men om jag har problem och vill prata av mig så söker jag mig direkt till en tjejkompis. Om mina kompisar tänker efter kan dom säkert intyga på att jag aldrig berättat om mina problem förrens dom frågar, om dom tar första initiativet så pratar jag gärna men jag letar aldrig upp killar för att prata om.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid haft nån tjej att prata med på msn eller telefon nån som jag kan prata om "riktiga" saker med, men sen min tjej dumpade mig har jag inte haft nån sån. Mars i år så trodde jag att jag hade hittat en som jag trivdes med och kunde prata med, det var lättande, men hon förvann hon med så nu har jag ingen att prata med på kvällarna.

Nu insåg jag att jag bara pratat om min relation till tjejer och inte så mycket om vad jag tycker om dom, så vi kör det med då.

Som sagt jag gillar dom, men nu kommar min teori om deras känslor!
Det finns många sånna teorier, nydumpade killar brukar tycka dom inte har några hjärtan etc etc medans mansgrisar tycker dom är svaga för dom har för mycket hjärta. Jag har en teori som är en blandning, jag tror att dom har så pass mycket känslor ända från födseln att när dom kommer i kontakt med oss det känslomässigt distanserade könet så blir dom förnärmade när vi inte känner så starkt som dom gör. Men sen när vi väll känner saker blir vi helt förstörda för vi är inte så vana vid den här känslogrejen. Alltså tjejer känner mycket och känslor blir en vardagsgrej medans killar inte gör det, så när vi väl känner så är det stort för oss. Förstår ni?

Tjejer tycker våra känslor är banalt och inget märkvärdigt eftersom dom alltid känner, medans vi tycker det är helt gigantiskt när vi väl känner nått. Tjejer tycker deras känslor är viktigare än killars för dom har så mycket, vi tycker våra känslor är viktigare för vi har så lite.

Det är min teori ialla fall, men jag vill understryka att detta inte är ALLA tjejer bara dom flesta jag mött. Oj va långt de blev och jag har mer att säga :O
Aja det kanske blir en del 2, beroende på hur mycket bra/dålig feedback jag får.

Ugh!

Ännu en sånhär natt, ja har lyckats vända dygnet sådär mysigt som ja gör. Så nu sitter jag här och har tråkigt, lyssnar på Aimee Mann (bara för den där jonatan har tjatat om magnolia på siståne).

Det är lördag, lixom var fan e alla? Det är nu alla nattmänniskor ska sitta på msn, tycker jag ialla fall. Nej alla jag känner har börjat bli vuxna, en efter en har dom börjat sova på nätterna. Ta ansvar? Varför då? Varför tycker folk det är bråttom att växa upp och börja bygga ett stabilt liv?

Det är ju inga kul, visst jag ska inte förneka att t.o.m. jag börjar bli vuxen men jag hatar det ialla fall! Alla andra verkar gilla det, jag saknar gymnasiet. Då va allt mycket enkalare, man hatade det visserligen men det gjorde vi tillsammans och alla var i samma båt.

Melankoli-nostalgi på natten har börjat bli min nya grej har jag märkt, INTE coolt!

Samma nätter väntar alla

Jag sitter här natt efter natt, ser röken ringla ut genom fönstret genom skenet av min datorskärm. Jag brukar klara nätterna rätt bra för jag brukar ha ett ljus som hjälper mig genom dom kalla och mörka nätterna tills sömnen hinner ifatt min utmattade hjärna.

Men dom senaste nätterna har ljuset inte varit här och jag har suttit ensam och övergiven, fast i mina egna tankar som nöter samma spår i hjärnan. Jag brukade älska nätterna, jag brukade tycka att dagen bara var nått man led igenom tills natten kom och räddade en från all stress och ansvar. Men nu är nätterna nått jag hatar, för jag har inte rätt sällkap längre. Jag hade alltid nån att leda mig genom mörkret men inte längre, nu är jag ensam och övergiven med kylan.

Var har ljuset tagit vägen?

Var e alla?

Jag känner för lite folk som sitter uppe hela nätterna med mig!

Här sitter jag klarvaken och på prathumör men alla man kan prata med på msn loggar ut eller är inte änns online. Nu går jag och lägger mig i ren protest!

Strandsatt bland åkrar och annat skit

Ljungsbro; en sån där liten håla mellan två städer, en sån plats man åker förbi med swebus och sen glömmer 4 min senare. Vi skulle göra ett jobb där sen dra tillbaka till stan men det ville inte ödet...

Tiden gick och det som skulle ta 1 timme blev 4 och min fars bil var oåtkomlig också av oförutsedda skäl men han fick skjuts av elektrikern som vi hade med oss. Elektrikern skulle till motala och min fader bor mellan ljungsbro och motala, i en ännu mindre håla en sån du inte änns SER från swebuss. Så han fick sjuts hem, han fråga om jag skulle hänga med och sova hos han men jag är för mycket av en "cityko" att jag tänker inte spendera natten ute på vischan!
Så jag spatserade längs vägen till en mack köpte ett paket cigg och spatserade vidare till närmaste busshållplats, satte på mp3:n och väntade...

Dagens film är: "Rosencrantz and Guildenstern are Dead" (1990)

Jag skulle bli förvånad om ni har hört talas om den, delvis för att den inte är direkt i det nyaste laget plus att den inte fått någon direkt kultstatus. Detta är en otroligt snabb, smart och intressant film om livet och döden. Oroa er inte, detta är ingen djup och jobbig film, detta är en komedi som får en att fundera.

Filmen handlar om Rosencrantz och Guildenstern två stycken karaktärer i Shakespeares pjäs "Hamlet", dessa två karaktärer blev aldrig utvecklade i pjäsen men ändå så har dom en stor roll i den stora historien. Alltså som karaktärer är dom onödiga men som katalysator för att föra historien framåt är dom högst nödvändiga. Denna film (som från början var en pjäs den med) sätter dessa två personer i centrum och visar deras sida av historien hur dom inte har en aning om vad som händer och staplar sig igenom ett av historiens största pjäser.
Alla som sett "Hamlet" eller läst den vet att Rosencrantz och Guildenstern dör mot slutet av "Hamlet" och manusförfattaren utgår från att alla vet det och leker med det genom hela filmen får dessa karaktärer att diskutera sin egen dödlighet och fråga sig själva hur långt dom har kvar.

Hela historien är så dråplig, för den visar hur komiskt det är att diskutera liv och död när ödet redan bestämmt hur allt ska sluta och vi som publik kan se det från ödets sida eftersom vi vet hur Rosencrantz och Guildensterns öde kommer sluta.
Huvudrollerna spelas av Tim Roth (rånaren i början av Pulp Fiction) och Gary Oldman (Kommisarie Gordon i Dark Knight)

Jag rekommenderar denna till alla er som gillar komedier som inte bara får er att skratta utan också tänka efter. Jag ger denna film 8/10

PS. Jag rekommenderar att ni ser Hamlet eller har läst Hamlet innan ni ser denna film. DS

By Popular Demand

Så "Fanboys", denna film har jag peppat i ialla fall minst 1½ år kan vara längre.
Varför har jag gjort det för, undrar ni kanske då? Jo för att en av mina favorit slam-poet Ernest Cline har skrivit den! Jag läste på hans blogg att hans manus, som han igentligen skulle spela in själv men fick slut på pengar, hade sålts till "The Weinstein Company". Nu har den släppts och jag har äntligen sett den, nu ska jag berätta vad jag tyckte.

För er som knappt känner till filmen så handlar filmen om:
Två kompisar som har känt varann nästan hela sina liv och har avgudat Star Wars minst lika länge men när dom slutade skolan så gick Eric vidare och blev "vuxen" och lämnade alla nördigheter bakom sig medans Linus inte gjorde det. Så under dom senaste 3 åren har dom glidit ifrån varandra. Året är nu 1998 och på en halloween fest träffas dom igen, Eric får nu reda på att Linus har cancer och inte har långt kvar att leva. Så Eric tar fram planen som dom flera år tidigar arbetat fram, planen att åka till Lucas Range för att sno en kopia av Star Wars Episode I.

Detta var verkligen den filmen jag trodde det skulle vara, en ända stor hyllning till starwars och dess fans samt allt som har med nördigheter att göra. Den har dessutom väldigt många intressanta (för mig ialla fall) cameos. Men denna film har allt, en romans som inte känns intvingad för som alla vet är det dödsstraff på att göra en film nu för tiden som inte har en kärlekshistoria. Men den har både teenagekomedi-humor samt nördhumor men också allvarliga saker (den handlar ju om cancer FFS). Den var värd att vänta på!

Skådespelarna tycker jag passade perfekt för rollerna, visst det var väll inte världens bästa skådespeleri men helt klart över medel. Det märks att manuset har blivit omskrivet av producenterna för att nå en större publik. Den kunde varit bättre men jag är allt annat än besviken.

Jag ger filmen 9/10

För er som inte förstått det så är filmen gjord för Star Wars fans, den är värd att se även om du inte är det MEN den blir oerhört mycket bättre om du förstår referencerna.

Ja de blir ju inte så mycke inlägg..

Jag har så mycket jag vill skriva här jag sitter ofta på bussen från jobbet och funderar fram vad jag ska skriva och hur ja ska formulera de etc etc

MEN
Sen blir det aldrig av lixom, för jag kommer hem och då ere saker ja måste göra som att tvätta eller umgås med min rumskamrat eller så. Sen när jag väl får tid så orkar jag inte skriva/glömt bort va de va ja skulle skriva. Jag har ingen direkt pepp att skriva, även om jag gillar att skriva.
Men eftersom jag är ofelbar så skyller jag på ER! Om ni läser här och vill ja ska skriva oftare tycker jag ni ska kommentera... även om ni inte har nått att säga så kan ni ju alltid typ skriva "first" eller nått, bara så ja vet att folk läser skiten.
Jag har dessutom funderat mycket på att skriva lite mer om filmer, för allt jag har att säga om film kan säkert bli en relativt stor bok.

JA VET! Ni får bestämma vad ja ska recensera! Kommentara NU, kraften är i dina händer!

PS: Såg ni hur jag lyckades vända bort allt ansvar så inget är mitt fel? DS