Jag sitter här natt efter natt, ser röken ringla ut genom fönstret genom skenet av min datorskärm. Jag brukar klara nätterna rätt bra för jag brukar ha ett ljus som hjälper mig genom dom kalla och mörka nätterna tills sömnen hinner ifatt min utmattade hjärna.
Men dom senaste nätterna har ljuset inte varit här och jag har suttit ensam och övergiven, fast i mina egna tankar som nöter samma spår i hjärnan. Jag brukade älska nätterna, jag brukade tycka att dagen bara var nått man led igenom tills natten kom och räddade en från all stress och ansvar. Men nu är nätterna nått jag hatar, för jag har inte rätt sällkap längre. Jag hade alltid nån att leda mig genom mörkret men inte längre, nu är jag ensam och övergiven med kylan.
Var har ljuset tagit vägen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men vi var ju där! Hallå! Bra låt du citerade i rubriken btw.
Men... Busgrabben.
När jag kommer så blir det nog livade nätter, ska du se.
drygt, ain't it?
Skicka en kommentar